|
Cindy
Cinderella
När Minette var ungefär 5 månader, tänkte vi att eftersom jag inte visade någon allergi mot henne, så tålde jag nog hundar,
och nog skulle det vara roligt att ha en riktig hund också,
en stor. Vi tittade i hundböcker, och gjorde precis som man
inte skall göra. Vi tittade bara på utseendet och inte alls
på vad vi skulle ha hund till, och om temperamentet passade
oss, o s v, Men vi hade turen med oss, och rasen som vi
tyckte bäst om utseendemässigt, visade sig vara en underbar
ras. Vi fastnade för BernerSennen, den såg precis ut som
Hund med stort H. Vår tik hette Cinderella. men kallades
för Cindy eller Cindylimpan. Hon var en mycket vek liten
flicka, som alltid trampade matte i hälarna, och aldrig gick
fram till någon, varken människa eller hund utan att fråga
om hon fick först. Hon var född 30 november 1977. När vi
skildes fick Cindy följa med mig. Första året som vi bodde
själva, var vår hanne Bamse sjuk, han hade bukspottkörtelfel
och fick lov att avlivas vid 4,5 års ålder. Så därför blev det
inte av att vi gick på någon dressyrkurs det året. Men vid 2 år ålder försökte vi anmäla oss på en kurs, men då hade Parvon
kommit till Sverige för första gången, så alla kurser var
inställda den terminen. Nästa termin var det fullt när väl
klubben hade börjat ha kurser igen. Först när Cindy var
3,5 år kom vi med på en kurs. Det gick över förväntan,
hon gick ut som kursetta. Vi började tävla lite i
lydnadsklass. Cindy var en hund som alltid gick bättre på
tävling än på träning. Så tre förstapris fick vi på raken och
blev LP. Sen var det lite svårare i tvåan: för hon var en sån mattehund och kunde inte stanna på halva sträckan vid
inkallningen, hon ville ju så gärna till matte. Vi började spåra,
och det gick också jättebra. Blev uppflyttade ganska fort ur appellen, men sen började problemen. Cindy tyckte att skotten
var det värsta man kunde uppleva. Vi blev godkända i lägreklass. Men vid 4,5 år ålder slet hon av sig korsbandet i höger knä,
och opererades, men hon blev aldrig riktigt bra efter det.
I två år hoppade hon på tre ben. Sen slet hon av korsbandet i vänster knä, opererade det, och blev jämnhalt. Men att tävla
var inte att tänka på. Hon gick stelbent och hoppa och
krypa kunde hon inte. Vid tio års ålder fick hon besvär med livmodern och den opererades bort. Hon blev pigg som en
unghund efter det, så jag dammade av henne, och anmälde oss
till den lydnadstvåa för skojs skull. Och ta me sjutton fick
hon inte ett första pris. Vid tolv och ett halvt års ålder
började hennes bakben inte orka med längre. Vi fick hjälpa
henne uppför trappor, och hjälpa henne att resa sig, så vi
beslöt oss för att låta henne somna in
|