|
Newstory Edo
Jag hade tänkt att Janis skulle få vara ensam resten av sitt liv och slippa att ha någon busig valp att fostra, men mina kompisar Ulla och Anita skaffade sig varsin valp på våren 1997. Jag
kunde ju inte vara den enda som inte hade någon valp att jobba med, så jag skaffade mig Edo. Tervueren från kennel
Newstory. Egentligen ville jag ha en grå långhårs-schäfer. Korthår tål jag nämligen inte. Jag provade med att låna hem en schäferhanne och skulle ha honom en vecka, men efter ett dygn fick jag ringa till hans matte och säga att hon fick hämta h
onom, för jag kunde inte andas. Jag ringde runt på olika schäferkennlar med inriktning på bruks, inte utställning. och frågade, men det var ingen som överhuvud taget brukade få några långhär. Och det var bara en som överhuvudtaget sett
ett grått långhår. Medan jag gick där och väntade kom Malin med Basic ner till klubben med två små tervtikar, som hon socialtränade lite. Det var det gulligaste jag sett på länge. Men jag skulle inte ha någon tik mer, det hade jag bestämt, så det skulle inte bli någon terv. Men - Malin sa att kenneln har en liten kille kvar också, en bror till dom här småtikarna. Jaha, då v
ar jag fast. Uppfödaren, Edo och jag bestämde oss för att träffas på Stockholmsavdelningen på helgen, och därifrån
åkte jag naturligtvis med en egen liten Edo.
Nu började ett jätteroligt arbete.
Han bara älskade att arbeta, att träna och att vara matte
till lags. Lydnaden gick som en dans, spåret var inga problem.
Och till hans 10 månadersdag var det dags att starta i
lydnads ettan.Det gick inte så bra. Alla hundarna reste
sig på platsliggningen och började gå omkring, han låg kvar
en liten stund, men sen sa det tjopp och han satt plötsligt vi
min sida. Sen tyckte han att inkallningen tog så lång tid
och att det var lite läskigt så han struntade i att vänta på kommandot utan kom före. Ja det var det.
Men sen dröjde det inte så länge innan vi fick vårt första pris. Föstapriset i tvåan gick också snabbt,i trean tog det väl lite längre tid, och väl uppe i elit hade vi fått in ett pipande under d
e flesta moment - det gick inte tillräckligt fort.
Bruksarbetet gick också bra till att börja med.Vi tävlade
i spår. Vi blev uppflyttade ur appellen och lägreklass ganska fort, sen fastnade vi högreklass där tävlade vi nog upp mot 10 ggr innan vi blev uppflyttade.
Oftast var specialen bra men lydnaden sämre, gnissel
och pip, okoncentration och " det tar för lång tid" Men uppflyttade blev vi till slut. Vi tävlade i elitklass många gånger och en gång fick vi certpoång men längre än så kom vi inte. Han visste precis när det var tävling, då pep och lät han,
brydde sig inte om vad jag sa, och hade allmänt kul på plan, Specialen gick för det mesta väldig
bra. Men på plan!!
I mitten av år 2003 och fick vi vårt andra förstapris i elitklass och hade bara ett kvar till lydnadschampionatet.
Men så långt kom vi aldrig. Mycke pip och oväsen och våren
2005 började han plötsligt att halta och det visade sig vara skelettcanser och han fick somna in.
 
|