|
Lintrollets Janis Joplin
Efter Ronjas död fick Cindy var ensam hund igen.
Det tyckte hon var skönt.
Men när Cindy var elva år stod jag inte ut längre med
att inte ha någon hund att jobba med.
Jag hade under alla år haft mycke kontakt med Tinka på Lintrollets kennel, och hade lärt känna hennes hundar,
och gillade dom.
Lara som var unghund när jag var där första gången,
före Ronjas tid, hade fått två kullar valpar och en tik
i den första kullen var jag särskilt förtjust i.
Hon hette Fly.
Hon skulle ha valpar nu, men jag ville vänta ett år
till, tills nästa gång hon skulle ha en kull.
Men när hon fick valpar så fick hon 11 stycken,
så Tinka beslöt att hon inte skulle få någon kull
förrän om två år, och så länge ville jag inte vänta.
Fly´s mamma Lara skulle ha en kull 9 veckor senare. så jag bestämde mig för att ta en valp ur den kullen.
Nu ville jag ha en SMT-hanne.
När valparna kom, 10 stycken, men bara tre hannar varav bara en smt, de andra två var blonda.
Tinka övertalade mig att en tik passade mig bäst, och Sören från klubben ville ha Mozart, som den smt-hannen hette.
Och det var en liten vild och tokig smt tik, som visade sig
vara min Janis, Lintrollets Janis Joplin.
Och det var henne jag skulle ha.
Hon var hela sitt liv en jättetrevlig och gullig hund.
Vi jobbade mycket Lydnad spår och lite sök.
Vid ett års ålder när hon höftledsröntgades, fick vi reda på att hon hade 2:or på båda höfterna.
Jag tänkte bättre ett kort roligt liv än ett lågnt tråkigt,
så vi låtsades som ingenting.
Vi tränade och cyklade och var precis som innan.
Janis fick 1:a pris i lydnad 1 och 2 och blev godkänd i HKL spår 10 ggr, men någon uppflyttning blev det aldrig, det var alltid något moment som nollades.
Framförgåendet blev aldrig bra.
Vid 4,5 år ålder fick hon jätteont av sina höfter.
En operation utfördes, där man skar av muskelfästerna på insidan av låren, och hon blev lite bättre ett tag,
men sen blev det ännu värre, hon skrek när hon
hoppade in i bilen osv.
Vi åkte till Bagarmossen och dom sa att det inte var
mycket att göra åt saken, men innan vi besöt oss för
att låta henne somna in, tyckte han att vi skulle
prova något som hette C-Flex, en ganska dyr medicin
som hon skulle få fortsätta med hela livet.
Efter en vecka mådde hon mycket bättre och efter några veckor till hoppade och sprang hon som om det alldrig varit något fel på henne.
Hon byggde upp musklerna i framkroppen och avlastade
på så sätt höfterna, men när hon lekte och sprang blev hon lätt halt fram.
Men oftast gick det fort över om hon fick vila.
Vi gick såsmåningom över till en liknande medicin, som hette Ester-C och som visade sig finnas i hälsokostaffärerna
och inte var så dyrt, och den medicinen åt hon resten
av sitt liv.
Vi fick sluta att tävla, det orkade hon inte med.
Hon fick bli en glad pensionär. 4,5 år gammal.
Vid 6 års ålder fick hon juvertumör, elekartad sa
veterinären, men hon opererades och fortsatte att
vara pigg och glad tills hon var lite över nio år gammal.
Då fick hon en cancersvulst på ena frambenet, och inom
tre veckor var hela hon full av metastaser, och fick
somna in. |