|
Gränsvallarens Reva
När Reva kom in i mitt liv, förstod jag att det här var min ras, rasen som jag alltid har letat efter.
En helt underbar liten hund. Glad, positiv och livlig när det var något på gång, och lugn och fin, när det inte var något på gång. En hund med avstängningsknapp. Hon lärde sig allt genom att jag bara talade om för henne hur det skulle gå till, aldrig behövdes ett hårt ord. Hon fårstår helt enkelt svenska. Eller också är hon telepatisk och vet vad jag tänker.
Nu är hon 3 år och anledningen till att vi inte har kommit längre i tävlings-sammanhang beror inte på henne, utan på mig. Jag har inte haft tid, jag har utbildnat mig till SBK-coach och jag är avtalsinstruktör och har kurser nästan varje kväll. Dessutom har jag väldigt dåliga tävlingsnerver, så jag kanske bara skyller på att jag inte har tid. Hon är en jättebra spårhund, koncentrerad och noggrann och har jättefina markeringar.
Hon är mycket bra på lydnaden och i vallningen har det också gått så bra på träning. Hon är en flankerande vallare och är duktig på hämt. Drivning och fösning har hon lite svårare för, kanske beroende på att våra får är lite för tama och orädda och inte flyttar sig så lätt, så hon går väldigt nära.
Reva är också helt skottfast.
En kombinerad bruks och vallhund med ett underbart temperament.
Hela mitt liv har jag haft önskan att ta valpar på min tik, men jag har tidigare aldrig haft en som varit både frisk och mentalt bra av de raser jag haft tidigare, men nu är det dags.
På fredag skall vi åka och besöka hennes pojkvän och hon ska få sova över där i helgen och sen hoppas vi att det kommer hem en dräktig tik.
Nu sex veckor senare vet vi att det lyckades.
Hon har blivit så rund om magen och hon blir ganska fort trött.
Idag t ex när jag hade spårkurs, fick hon spåra fyra korta små spår som hundarna på kursen inte hade hittat alla apporter i (det gjorde Reva) och efter det har hon vilat och sovit länge. Och törstig är hon hela tiden, och lite hungrigare än vanligt.
|